feelgoodluxury.blogg.se

 

Vi börjar från unga år 5-12 år:
Sedan jag var liten har jag alltid känt mig annorlunda. Jag har haft en viss stil på kläder och älskat inredning i hela mitt liv. Kläder och inredning brydde jag mig redan om när jag gick i lågstadiet (kan inte minnas längre tillbaka än när jag började på ettan när det gäller kläder och inredning). Enligt min mamma fick hon ALDRIG välja kläder, för då blev jag arg och gick och valde egna. 

 

...Detta gjorde att människor runt omkring märkte att jag var egen, mig själv, hade den dåvarande Sofia Eriksson, nu Wistam, som idol (ni minns väl hennes klänningar med blinkande texter?) och även då gillade paljetter, silver och sprang redan då runt i smink och olika frisyrer. Minns den gången när jag gick på tvåan och testade på olika blåa ögonskuggor hemma och den gången på femman när lärarn sa åt mig att jag skulle gå och tvätta bort smink... Bronzig ögonskugga och läppglans var ju DET då! (Synd att jag inte hittade en bild från julfesten i femman, då skulle ni förstått mig!!) 

 

Visst var det också bra ibland och jag fick vara "inne". Då förekom det andra men istället som att jag blev utnyttjad på olika sätt. (Dessa som gjorde detta tror jag inte minns detta idag, eftersom man brukar glömma det dåliga. Men jag minns. Jag blir arg av tanken om MINA barn skulle behöva genomlida något sånt där.)

 

13-19 år:
På något sätt har jag alltid känt mig utanför i olika grupper som jag umgåtts i. Kanske för att jag aldrig känt mig hemma eller för att det varit något som saknats. Även högstadiet var något jag aldrig kände mig hemma i. Inte konstigt att jag snabbt sökte mig till Vasa och Korsholm och hittade otroligt fina vänner där. (Högstadiet förde också med sig goda vänner och fortfarande idag pratar jag nog med någon som jag umgicks med då.)

När jag var 16 år blev jag förlamad. Jag hängde på sjukhuset flera gånger i året och ibland svimmade jag hemma och låg sedan på sjukhuset i flera dagar. Läkarna vet fortfarande inte vad som hände, det pratades om hjärninfarkt, men inget som var säkert. 

 

Som tur träffade jag min bästa vän när jag började på Medieassistent på Vasa Yrkesinstitut som de då så fint hette. Hon var en person som vände mitt liv upp och ner och jag kunde ALLTID vara mig själv, det kan jag fortfarande idag. Ni kan gissa att hon betyder mycket? I 9 år har vår vänskap funnits. 

 

Sedan gick åren och förhållanden kom och gick, vissa bättre än andra. När jag var 20 år bröt jag ihop. Jag gick upp flera kilo på vågen, mådde dåligt och där kom det. VÄNDNINGEN.

 

Jag började läsa om självförtroende och självkänsla. Tog tag i träningen på allvar även om jag alltid har älskat att springa. Nu kom även gymmet in i bilden. Jag gick ner alla kilon och började känna mig själv igen. 

Sedan kom min fästman in i mitt liv, vilket gjorde att jag också ändrades till något bättre. Jag fick lära känna mig själv bättre på samma gång som jag fick lära känna honom. 

 

 

Efter att jag träffat min karl så började alla bitar falla på plats. Jag finner positiv energi i de människor som idag står mig nära, jag är mig själv, använder vilka kläder jag vill och är otroligt envis, engagerad och stark.

Vi människor lär oss av hur vi lever. Vi är ju de människor vi är på grund av hur vi har växt upp och vad vi har varit med om. Det är klart att alla påverkas av motgångar, bortgångar och sånt, men det finns så mycket annat också som kretsar kring människorna som kan påverka.