De hårda bekännelserna om sig själv

Jag har sett att bloggare har gjort bekännelser på sin egen blogg, och nu tänkte jag också att jag skulle göra det. 
 
Sedan 10 år tillbaka har jag funderat (japp, jag är en stor funderare) på olika saker i livet och funderat mycket kring hur jag är som person. Igår tog jag upp ämnet med sambon (och då kan jag säga attt jag aldrig har pratat om detta med någon). Jag fick ett svar som jag länge vetat om men som jag kanske inte tänkt så mycket på. Det gjorde att jag kände mig ledsen men på samma gång glad för att jag kunde öppna mig själv och få svar på något jag var rädd för.  
 
Jag frågade sambon: "Finns det något som du reagerar på med mig? Någon negativ egenskap?"
 
Sambon funderade en stund. Han svarade ärligt och rakt: "Det finns en sak. Du säger alltid vad du tycker och din egen åsikt, utan att tänka på att det kan såra någon." 
 
Gissa om jag fick dåligt samvete?

Jag sa: "Långt därinne visste jag om det. Men det är ju hur jag är som person... Eller hur?" 
 
Sambon sa: "Jag förstår dig, och jag kan skratta åt dina åsikter eftersom jag vet att du inte menar något illa. Men dom som inte känner dig kan ta illa upp och bli ledsen."
 
Där fick jag mig en funderare...
 
...Och eftersom jag är otroligt dålig på att förklara mig öga mot öga och kan uttrycka mig bättre genom att skriva, så ska ni här få höra:
Förlåt mina vänner, nya och gamla bekanta, närstående och andra som finns nära. Jag menar absolut inte att såra och att vara elak. Och jag tror man behöver lära känna mig på djupet för att förstå att jag egentligen är väldigt omtänksam, snäll, glad och sprallig som person. Eftersom jag är ensambarn har jag fått ett hårt yttre för att kunna ta hand om mig själv, men mitt hjärta bankar väldigt hårt för Er som står mig nära. Och då menar jag verkligen att jag tycker VÄLDIGT MYCKET om Er! ♥♥
 
Jag hoppas att någon som känner mig har fått svar på något de undrat över. För det fick nämligen jag.